Ett maraton...

Tack vännen! vet att jag inte är ensam på min väg...



Vi hade ett prat igår. om saker som jag mindre gärna pratar om,

det kom starka ord, det kom känslor, det kom tystnad, det kom tårar, det kom en lösning och en förståelse faktiskt kändes det som.. det kändes som om han förstod mitt val jag gjort på ett annat sätt..jag hoppas han gjorde det... han är min vän.. han betyder mycket!



Det kändes som jag sprang ett maraton efteråt....?



Vänner ska kunna prata om allt? vänner ska förstå utan att det sägs något, men hur lätt kan det vara att vara min vän? när jag har så svårt att fram trycka mina känslor i ord?



Jag har svårt att lägga fram hur jag mår i ord, det måste ni hålla med om där ute.. det är ju alltid lättare att klistra på ett leende, ett par glada ögon och alltid svara joo tack det är bara bra:)? men när insidan ibland känns som ett pussen på hur många bitar som helst?



men idag känns det bra, några bitar till på plats efter igår iallafall:)



tack vännerna för att ni finns...



älskar mammas allt!



*slut*